Världens längsta bloggpause för tillfället, vilket ni kanske märker. Det är helt enkelt så mycket annat just nu som sker runtomkring att jag inte alls orkar fundera på att skriva någonting här eller i min andra blogg. Jag har bara glömt att skriva om pausen här... ops. Det kommer nog eka tomt på inlägg fram till i början av januari när alla kurser är avslutade, för tills dess kommer jag vara totalt uppstressad och utpumpad på energi. Håll ut, I'll be back. Men en ny design förhoppningsvis, spyr på den här!

Igår satt jag en lång stund vid mitt altare och grät. På altaret stod ett foto av min farmor samt en skål med russin och choklad. Efter snart två års sörjande tyckte jag att det var dags att släppa taget. Men det var det nog inte, för det enda jag kunde göra var att gråta. Jag var arg på mig själv för allt. Jag insåg att jag inte är redo att släppa taget. Kanske aldrig. Men en sak kom jag fram till - hon hade varit stolt över mig idag. Det vet jag. Över vem jag är, vad jag gör, vad jag kan... över Max. Älskade farmor, alltid leende. Min tillflyktsort som jag slutade besöka när jag inte längre kände igen den. När den inte kände igen mig. Fan ta mig för det. Därför grät jag igår, och jag gråter idag. I dessa tider ska vi ägna en tanke åt personer som gått bort... det gör jag verkligen. Hela tiden! Det gör så ont.

På Outsiders var det en tjej som förklarade hur det var att klara av ett hinder som man hade i samband med en fobi eller ångest. Hon sa att det var som att vara hög. Ungefär så har jag alltid tänkt det när jag klarar av att göra någonting riktigt jobbigt. Som i helgen när det var dags att ha fest. Jag och Max hade Halloweenfest förra året och eftersom den gick superbra ville vi ha det i år igen. Att förra festen gick bra innebar ju dock inte att jag kunde vara lugn... tvärtom hade jag en enorm prestationsångest och den hade legat och puttrat under ytan i över en månad. Därför var fredagen men framför allt gårdagen ren panik, speciellt då jag inte kände alla som skulle komma. Jag var ändå på bra humör och kvällen gick jättebra - MEN jag märkte också att jag kände mig totalt hög när jag insåg att allt gick bra. Så fungerar jag. Jag kan verka full även om jag inte är det, för jag är hög på... lycka? Det är så jävla svårt att förklara, men så är det. Nu, idag har jag ångest över gårdagen såklart. Tänk om jag trots allt sa någonting fel? Verkade för pratig? För glad? För gapig? Det finns mycket som jag kan ha gjort fel och som jag kommer älta LÄNGE. Ush.

Jag förstår att det är frustrerande att försöka hjälpa mig när jag avbokar möten i sista stund. Men jag tycker inte om att psykologen ger mig dåligt samvete för att jag inte orkar. Helgen har varit väldigt psykiskt påfrestande med mycket stress och ångest, och natten har fört med sig virvlande tankar som aldrig slutade och många sömnlösa timmar. Idag känner jag mig som ett vrak. Jag orkar inte gå i trekvart, sätta mig i en väntrum och sedan bryta ihop inför ännu en person jag inte känner. Ja, det kanske är nyttigt. Men jag orkar inte. Förstå!

På lördag fyller jag 24. Ångest. Men det är inte den ångesten jag tänker skriva om, utan om prestationsångest. På söndag kommer min och Max familj hit eftersom jag bjöd dem. Det ska bli kul att träffa dom allihopa, men att bjuda över folk innebär alltid en massa stress för mig. Den här gången har jag bestämt mig för att strunta i tårta och istället satsa på cupcakes och några småkakor. Jag har handlat massor av ingredienser och idag provbakade jag lite. Resultatet blev sådär. En kaka misslyckades totalt medan två andra blev helt okej. De cupcakes jag bakade blev goda med smakade för mycket socker och var för mäktiga... jag vet inte riktigt om jag ska baka såna tills på söndag eller inte. Jag orkar egentligen inte leta efter nya men jag vill verkligen vara helt nöjd med de jag bjuder på! jag lekte med sugarpaste och gjorde ett lock och lite dekorationer ovanpå frostingen... blev också sådär, men kan nog bli bra om jag ger mig fan på det. Resultaten ses nedan:

Ska se om jag hittar något annat recept. Får ta med en cupcake till Sandra och be henne vara provsmakare och avgörare om dom ska bakas igen eller inte. Litar inte på Max eller syster, dom säger bara att dom är goda för att vara snäll... pff!

Träffade nya psykologen igår. Jag minns inte när jag hade sån ångest senast för en sådan grej. Men hon var okej. Jag vet inte riktigt hur allt kommer bli, men jag hoppas att jag ska lära känna henne och få förtroende för henne så småning om. Det känns som om det skulle kunna gå, och då är det bra.
Jag känner mig så obekväm när jag pratar med såna personer. Psykologer, läkare, sköterskor... dom ska finnas här för mig, men i slutändan är det dom som sitter där som auktoritärer på sina stolar och ser ner på mig, dömmer mig. Hur ska man egentligen kunna öppna upp sig och prata med någon sådan? Mitt stora problem vad gäller den sociala biten handlar ju om att bli utdömd i slutändan. Nej, det är inte roligt... men man får genomlida. Det är dom som sitter med verktygen som kan leda till en bra framtid för mig.
Fröken A, vilket vi kan kalla henne, frågade vad jag vill få ut av våran terapi, vad jag vill kunna klara av i framtiden som jag har svårt för nu. vad svarar man på det? "Allt"? Jag vill kunna fungera som en normal människa - gå utanför dörren utan att bli skakig av paranoia, handla mat utan att tänka på vad andra anser om det jag lägger i korgen, framföra åsikter och faktiskt våga stå för dem utan att hjärtat hoppar ut ur bröstet på mig, träffa folk spontant på gatan och samtala med dem på ett sätt som inte medför tre timmars gråtande i hörnet av sovrummet när jag kommer hem eller att gå på en fest utan att känna ångesten som klöser i bröstet så snart jag tvingas interagera med någon. Jag vill kunna åka buss, shoppa, äta ute, promenera, gå ner för trappan... det finns mycket jag vill kunna göra utan att behöva tänka, utan att vända i dörren och känna att just den hr dagen inte var en gå-ner-för-trappan-dag. Men hur säger man allt detta på ett lätt sätt? Fröken A försökte förstå, och jag försökte förklara... jag vet inte om hon riktigt förstod. Men hur ska jag förklara någonting som är fullt normalt tänk för mig men inte för andra? Hur förklarar jag att en promenad över torget är en potentiell dödsfäla som i bästa (?) fall leder till en total utfrysning från mänskligheten?
Nej, jag gillar inte sånt här. Men det är nödvändigt för att jag ska kunna göra normala saker i framtiden.

Besök hos sköterskan. Första riktiga. Jag kände mig löjlig som under det förra, korta besöket hos henne genast fick en känsla av att jag inte kunde lita på henne, att hon inte var rätt för mig... men idag fick jag bekräftat allt. Jag tycker inte om henne. Nästan genast brast det för mig och i en timme grät jag. Hon frågade saker, lyssnade och begrundade det jag hade sagt. Men någonstans gick allt fel, någonstans lyckades hon missuppfatta precis vartenda ord jag sa och omvandla det till ord med en helt annan innebörd. Hon lyssnade - men hon hörde inte. När jag svarade nej på frågan om jag just nu skulle kunna skada mig själv tyckted hon bestämma sig för att jag inte var viktig längre. För att jag inte fläker upp handlederna för minsta lilla är jag inte lika viktig. När hon frågade mig vad jag trodde skulle få mig att må bra fick jag nog och slängde ur mig att ett rakblad och lite mod skulle ge mig lycka eftersom det tycks vara det enda som tas på allvar. Jag blir trött när dfom frågar mig vad som ska göra mig lycklig... hur ska jag kunna veta vad som är vägen till lycka när jag för tillfället sitter och skriker i ren ångest? "Är du deprimerad nu?" Nej, jag brukar gråta när jag är glad. Jävla kärring. Hon förklarade även att vi inte behöver ses mer... den inkompetenta läkaren som jag träffar varannan månad ska räcka för att täcka min bipolaritet medan psykologen ska hjälpa mig med resten. Jag försökte förklara att psykoologen har jag endast fått som hjälp för mina sociala problem... hon sa att nejj, det har du inte. Snällt tillrättavisade jag henne att jo, för jag bad om en psykolog för att få bukt på det sociala och då fick jag en - inte för att jag behövde prata. För sån är psykvården - inget prat, bara medicin. Men när man inte får den rätta medicinen då? Vad gör man då? Fan vad arg jag är. Och ledsen.

De senaste veckorna har jag pluggat från förmiddag till sen kväll. Att jag gör det på dagen är fullt förståeligt då jag har svårt att studera när Max är hemma. Men jag pluggar ändå när han är hemma när jag egentligen borde umgås med honom ibland. Jag kom dock nyss på varför jag gör det - han bryr sig inte. Direkt när han kommer hem från jobbet går han bort till datorn och startar den. Från och med då måste jag flytta datorn ut i köket, och trots att jag sitter en bit bort har jag ändå svårt att koncentrera mig eftersom jag hör det ständiga klickandet från musen och det ständiga knappandet från tangentbordet. Han börjar med att kolla facebook, feber och andra sidor för att sedan gå över till att spela LoL. Detta gör han till 23.30 på kvällen. Om han äter..? Tja, ibland. När han blir hungrig, kanske vid 21 någonting. Jag studerar för att jag inte har någonting annat att göra. Jag vill gärna umgås med honom ibland, men han måste alltid spela. Varenda dag. Om han någon kväll har tid för mig i ett par timmar blir jag fullkomligt överväldigad och vet inte vad jag ska ta mig till.

Den här insikten slog mig nu alltså. Jag pluggar och har tagit på mig så mycket poäng att studera därför att jag behöver sysselsätta mig med någonting. Jag är fullkomligt knäckt och behöver tänka på annat. Istället för att krama om Max eller laga en god middag så lär jag mig dumma japanska meningar och läser långa artiklar om hundens beteende. Jag hatar det. Men jag har inget val. Jag äts sakta upp inifrån, liksom mitt förhållande och jag kan bara se på. Jag har försökt, och jag har gett upp. Tydligen han också. Eller ser han bara inte vad vi håller på att bli? Jag blir så rädd.

Högskolan i Halmstad: Examensarbete vt12, 15 hp - inställd. What?! Jag kan inte ta examen i Halmstad till våren. Istället blir det att åka ner till Alnarp i Skåne för att ta examen i Djurbiologi eller Husdjursvetenskap vid SLU. Främmande ort, främmande lektorer, åka bil eller tåg i flera timmar bland främmande folk. Jag har panik panik panik panik panik! Mina händer skakar och jag kan knappt skriva. Examensarbetet i sig är skrämmande med att göra det, skriva det, försvara det och sen opponera. Men på främmande ort bland främmande människor? Gah! Det var halvt ouppnåligt innan... nu känns det väldigt fjärran. Det är därför jag så desperat klamrar mig fast vid L. Jag känner mig jobbig som vill läsa där hon ska läsa, gärna dela arbete med henne, men hon är den där trygga och stabila punkten som kan göra att jag klarar av det. Det låter så otroligt löjligt... men jag vet verkligen inte hur jag ska klara mig utan någon som jag känner mig trygg med. Uuh, vad jobbigt det blev. Roligt att ha examen vid SLU dock, det var ju vad jag egentligen ville från första början.


Kollade på antagningen och såg att mina meriter efter vårterminen (förhoppningsvis) kommer innehålla 260 hp. 260... hur lyckades jag få så många? Då räknar jag inte med sommarkurser eller japanskan. 260!? Jag tänkte delat upp 180hp i två examen...  men 100hp till är inte så mycket... jag måste ändå läsa en examenskurs och en fördjupande kurs på 15hp vardera... jag har nästan en sån på HH, men klarade inte tentan så jag kontaktade läraren för ett tag sen via mail men fick aldrig något svar. Dumma. Hade vart skönt att ha den kursen ju!


Jag skakar fortfarande. Varför ska allt krångla?

Jag har ett uselt självförtroende. Det har jag haft sedan jag var liten, och jag vet inte om jag någonsin kommer kunna känna mig nöjd med mig själv. Jag har dagar, precis som andra, så jag kommer lite bättre överens med mig själv, men oftast blir jag bara äcklad över det mesta med mig själv. Tyvärr. Jag önskade att jag kunde säga en sak jag är nöjd över... men det kan jag inte för om jag försöker kommer jag genast på någonting dåligt att kontra med. Ta mitt hår till exempel. Jag får ständigt höra hur fint och tjockt hår jag har, och någonstans är jag nöjd över att det är så tjockt - MEN det är tungt och svårt att göra någonting med så det hänger bara rakt upp och ned och ser slitet och äckligt ut. Tadaa, jag lyckades omvända det enda jag tidigare gillat med mig till någonting dåligt. Grattis, Mikaela.

Det finns så mycket jag skulle vilja ändra på mig själv.
- Benen är för korta och tjocka... lite som korvar. Dom skulle vara lite längre (inte för långa, det är inte snyggt tycker jag) och ite smalare så att byxor man provar i affärer inte fastnar vid låren.
- Rumpan är stor och hängig. Jag vet inte hur det går ihop, men det gör det tydligen. Tänk om den var lite mindre, men fortfarande syntes och satt där den skulle.
- Höfterna är sneppet för breda. Breda höfter är snyggt, men det är tråkigt när midjan säger en storlek och höfterna en annan.
- Magen ska vi inte prata om. Det kvittar vad jag gör, den är alltid uppsvullen vad jag än äter, och hur jag än tränar så finns den där äckliga bullen kvar. För platta magar är fult, det får gärna vara lite underhudsfett på den för guds skull, men den kan fortfarande vara typ platt. Gärna.
- Midjan var en gång ganska okej, men nu har den börjat försvinna bara för att jag faktiskt har ett normalt bmi nu. Jävligt kul att kroppen ska motarbeta ens tankar om att det är nyttigt att väga normalt. En markerad midja är så jäkla fint, och jag hade inte tackat nej till en timglasfigur!
- Mina armar är galet långa. Jag brukar kalla dom för orangutang-armar, för dom är utöver det vanliga. Ett par normalt långa armar hade varit bra... gärna med fina smala överarmar också. Jag gillar inte armar med för mycket muskler, så jag skulle hellre ha smala än muskulösa armar.
- Axlarna på mig är väldigt breda, vilket gör att hela jag ser otroligt maskulin och bred ut. Det är inte roligt! Dessutom tycker jag inte att man ser nyckelben och sånt där tillräckligt. Jag tycker att det är fint när nyckelben syns... det är något av det första jag kollar på hos folk. Stört kanske.
- Min ansiktsform har jag aldrig kommit på vad den är. Jag har ett väldigt brett ansikte. Inte runt nödvändigtvis, men brett. Ett mer ovalt ansikte hade varit fint... eller någonting mellan ovalt och runt. Och kanske med svagt markerade kindben... inte för markerade, det ser inte klokt ut tycker jag!
- Jag har ganska små läppar. Det är ganska okej, för jag tycker att stora läppar är läskigt. Stora munnar är läskigt. Jag hade velat ha en liten, söt mun.
- Min näsa är för stor. Den är inte bred, bara för spetsig liksom. En liten näsa, som på en manga-figur hade varit fantastiskt!
- Om inte mitt ansikte hade varit så brett hade nog mina ögon varit ganska okej i mitt tycke. Men nu är de små och fula. Jag gillar stoooooooora ögon! Som på en del ursöta asiater eller manga-figurer! Gråa eller lila ögon hade varit fint! Mina är... grön/grå/blå typ... gillar jag inte.
- Som sagt har jag varit nöjd med mitt hår tidigare och hade varit det om det hade lite volym!



Om jag såg ut som jag ville skulle jag alltså se ut så här, haha:

Den ser helt knäpp ut! Och svårt att hitta bilder som förklarade vad man menar, men jaja :P
Finns så mycket mer att fixa... som tänder, svank, fötter, hakfett.... massor som skulle kunna fixas med ni förstår vart jag vill komma! Nästan ingen känner sig perfekt, en del är mer nöjda än andra. Jag är inte nöjd med någonting. Sjävlförtroendet är på topp! ;)

Jag insåg i helgen när jag satt och funderade att jag faktiskt inte har varit nere i en supersvacka på ett par år nu. Jag har varit jävligt deppig och så, jag har velat dö och allt det där och jag har suttit och gråtit och kännt en enorm hopplöshet samtidigt som jag dunkar huvudet i väggen tills stjärnorna börjar virvla - MEN, det har inte gått längre än så. Jag har inte gått ner till havet och funderat på vilken sten jag ska hoppa ifrån, jag har inte slagit huvudet så att jag fått en black-out och jag har inte haft en djupare svacka som varat längre än några veckor. Idag skriker och gråter jag, men det blir bättre efter någon dag även om jag fortsätter ha ångest. Idag står jag och ser på när tåget åker förbi och kan faktiskt se anledningar att inte hoppa framför det. Idag håller jag mig sysselsatt även i de mörkaste stunderna och försöker få ut all sorg och ångest och panik på papper eller i block istället för fysiskt våld. Jag har inte slagit Max när han har försökt hjälpa mig utan accepterar att han bara försöker att hjälpa mig. Alla de snabba svängningarna finns kvar, MEN de större är mindre nu och inte lika djupa. Den lilla, lilla udden som gjorde att allt blev galet är borta. Jag mår fortfarande skitdåligt ibland - men jag överlever!

Jag vet inte varför. Kanske är det för att jag känner en trygghet i min tillvaro? En stabilitet och en varaktighet som förblir trots att jag får oanik och ångest. När jag mår dåligt och vill dö finns Max där, jag kan stänga in ig och burra ner mig i min säng bland spinnande katter. Jag känner mig trygg. Det har jag aldrig gjort innan, så kanske är det det som påverkar. Jag vet inte. Jag vet bara att det känns lite bättre - som att allt kan bli bra. Fan vad optimistisk jag låter nu... snart kommer jag ner i en sån där liten svacka igen. Det roligaste är att ett par år sedan - det var innan jag började ta mediciner. Alltså är det inte dem som hjälpt mig - inte helt och hållet!

Jag försökte prata med Max om att se saker och höra saker som andra inte upplever - andar, gudomar, hallucination - kalla det vad ni vill. Jag försökte prata om att vara tvärsäker på någonting som andra inte upplever som verklighet - en direkt vanföreställning helt enkelt (en del av er känner till Grudgen i badrummet här hos mig). Det svåra är att han inte bryr sig. Så fort jag nämner det här suckar han, rullar med ögonen och får minen som säger "du förstorar bara upp allting". Nej, det gör jag inte. Jag vill bara ventilera och spekulera ifall jag borde prata med läkare och sköterska om sådant här. Jag vet aldrig vad som ska nämnas hos dem och inte, vad som är av vikt och inte. Men att berätta för Max att "inatt stod en mörk skugga vid min sida av sängen, bara stod där..." så blir han direkt irriterad och tycker att jag gör en höna av en fjäder. Som om jag inte ens får prata om det. Det kanske inte är någonting viktigt i sammanhanget egentligen, men för mig är det det... kan han inte lyssna?

(Go ahead, det här är ju som uppgjort för gnäll från din sida!)

Jag finner det otroligt stressande när jag försöker gå vidare, men någonting eller någon tvingar mig kvar att trampa på samma ställe. Jag vill kunna gå framåt utan att se tillbaka, lämna det som varit och bli ny. Varför kan jag inte få göra det när jag så innerligt vill? Det är svårt att utvecklas när man inte släpps fri. Kort och gott: Låt mig vara och mind your own business! Du har inget i mitt liv att göra längre - kan du inte bara växa som människa och förstå när det är dags att släppa allt? Om du vill dra ner mig så lyckas du, men inte på det sättet du vill.